En oas av tid

Pdf finns att ladda ner längst ner på sidan.

HAR DU TID?

Tiden är en mänsklig företeelse. Vi känner alla till den, för den ges till oss i samma ögonblick som vi föds, – 4 timmar om dygnet, 60 minuter i timmen och 60 sekunder i minuten. Ändå är tiden en uppmätt mängd, som vi har svårt att förklara, och när vi försöker, verkar den omöjlig att förklara.

Kyrkofadern Augustinus ställde en gång frågan: ”Vad är tid?” och hans eget svar löd: ”Om ingen frågar mig, då vet jag det: om jag önskar förklara den för någon som frågar, då vet jag det inte.” I sitt svar beskriver Augustinus hur välkänd, men ändå oförklarlig tiden är, trots att vi möter den varje dag. Benny Andersson försöker också be- skriva tiden, och gör det bl.a. i sin dikt: ”Tiden”. Dikten börjar så här: 

Jag har hört om tiden
Jag har hört att den kan vara lång
Jag har hört att den kan ta slut
Att man kan vinna eller tappa den
Att den kan vara ordentlig eller värdefull God eller dålig
Ute eller inne
Jag har hört mycket om tiden
Men jag har aldrig sett den.

Så tiden är både känd och okänd. Å ena sidan är den handgriplig eller i varje fall anpassningsbar till saker och ting, men å andra sidan ändå flyktig som när tiden flyger.

JAG HAR INTE TID!

Det har blivit mycket vanligt för vår livsstil att säga: ”Jag har inte tid”. Knappt om tid har blivit ett kännetecken, som vi inte skäms över, tvärtom. 

Vi bryr oss inte om vi stöter på begränsningar i vår kunskap och våra förmågor. Men brist på tid är nästan en statussymbol, för viktiga personer är upptagna och har inte någon tid över. Ju mer bråttom vi har, desto mer betydelsefulla anser vi oss vara, och vi tycker att andra ska dela denna vår åsikt.

För några år sedan blev en bekant till mig inlagd på sjukhus med symptom på vad som liknade hjärtproblem; och han hade också nått den ålder då det är viktigt att lyssna till hjärtats signaler. Lyckligtvis avslöjade undersökningarna att hjärtat var i bästa form, och patienten blev utskriven med diagnosen: stress. Några dagar efteråt, då jag frågade mannen om hans hälsa, sade han: ”Ja, det var ju nästan en komplimang att få veta att jag led av stress. Så nu har jag läkarens ord på att jag är flitig och värd min lön.”

Det är som om livet blivit så fyllt av viktiga uppgifter och avtal, att den enda tillåtna ursäkten för att säga ifrån, är kroppens protest, när den inte kan orka mera.

Det jäktade och stressade livet betalas för många med dyra mediciner, krasslig hälsa, lite tid för familjen och en vardag, där det aldrig blir tid till att stanna upp vid den oas, som vi alla hoppas kunna finna: tiden.

För att klara av allt det nödvändiga, måste vi ofta säga: ”Jag har inte tid”. Så finner vi då inte heller tid för lek, omsorg, kärlek, inspiration, rekreation, glädje, och inte tid till det som livet blir så rikt av, men som det ofta är en sådan brist på.

Det finns dussinvis med TV-kanaler som man kan välja mellan, telefonuppkoppling på mobilen som man hela tiden måste kolla, e-mail som ska besvaras, tidningar som ska läsas, inköpscentra som ska besökas, erbjudanden som ska väljas bland – och listan har ändå bara börjat.

Hur har det blivit så här? Och kan vi vrida tiden tillbaka till ett liv, där vi åter kan finna oasen med tid till att leva?

LIVETS PULS

För allt liv gäller att det finns en puls, en stadig växling mellan aktivitet och vila, mellan ljus och mörker, värme och kyla, utvidgning och sammandragning.

I naturen känner vi denna puls som självgående och en förutsättning för livets upprätthållande. Frukten innehåller kärnan och kärnan innehåller frukten. Kärnan går till jorden och skapar växt till nya frukter, som åter går till jorden och banar väg för nya kärnor. Våren går mot sommar och sommaren mot höst och vinter. Hjärtats muskel pumpar ut blodet med näring till hela kroppen, men varje pumpslag följs av vila som upptakt till nästa pumpslag. Andetaget likaså. Inandning och utandning efterföljs av en vilopaus. Och i dygnets rytm förflyttar vi oss hela tiden från aktivitet till vila, från vakentillstånd till sömn.

Men ännu en puls har följt människornas liv genom generationerna, sabbatens puls. Den puls, som bjuder människan att finna vila, tid till förnyelse, upplevelse av avlastning och glädje utan att behöva tänka på att man försummar något genom att koppla av.

Sabbaten omtalas första gången i början av Gamla Testamentet i Bibeln. Som avslutning på skapelseberättelsen ges följande beskrivning: ”Så blev himmelen och jorden och hela himlens här fullbordat.

På den sjunde dagen var Gud färdig med det arbete som han hade utfört, och på den sjunde dagen vilade han efter allt han hade skapat. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, för på den dagen vilade han från allt det arbete som han hade utfört, då han skapade. Det är berättelsen om hur himmel och jord skapades.” (1 Mos 2:1-4).

I Bibeln är sabbaten inte bara omtalad som en fridag eller en dag att gå i kyrkan på. Gud, som skapade himlen och jorden, livet och människorna, skapade också sabbaten. Den är en del av skapelseverket.

I skapelseberättelsen finner vi att det står: ”Det blev afton och det blev morgon den första dagen” . Och igen: ”.... afton och ... morgon den andra dagen”, osv. Dygnets puls känner vi väl till. Vi är beroende av den och måste ha vår nattsömn för att klara av nästa dag.

Men Gud lade in ännu en puls i skapelseverket och sade: ”Tänk på sabbatsdagen och håll den helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag”. (2 Mos 20:8-11).

Precis som dygnets rytm ger puls till naturen och till människornas liv, så ger sabbaten en varje vecka återkommande dag för vila och återhämtning. Och denna växling mellan aktivitet och paus, mellan arbete och vila, var skaparens ursprungliga idé för ett aktivt liv, där sabbaten blev inlagd som en oas i tiden.

Men så mycket kom emellan, för jäkt, brådska och ambitioner gjorde ofta vilodagen till en käpp i det hjul, som körde alltför fort.

Idén med sabbaten är inte att göra människan mindre aktiv eller göra henne lat och overksam. Sabbatsidén innehåller också tankar om arbete. ”I sex dagar ska du arbeta och utföra alla dina sysslor”. Men idén med sabbaten vill berätta att vi inte kan leva ett meningsfullt aktivt arbetsliv, om vi inte också förstår att vi måste gå ifrån aktiviteten för att vila. Brådska och jäkt är ingen olycka, och även stress kan vara sunt och utvecklande. Men då måste det följas av avkoppling, som t ex sabbatsvilan ger. När stress blir en plåga, är det framför allt för att vi inte hittar en fristad. Vi behöver den tidens oas, som sabbaten ger.

EN TIDENS OAS

På arbetsmarknaden introducerade man för några år sedan beteckningen: ”sabbatsår” eller ”friår”, ett år då man kunde vara ledig från arbetet för att avlasta, tanka upp, kliva av ekorrhjulet och vara tillsammans med familjen. Men sabbaten är ju mycket äldre, – lika gammal som människans historia. Vi känner till den ända från Bibelns skapelseberättelse, men vi har glömt sabbatens vila, och utan att vi riktigt visste hur det gick till, har vi hamnat i ett liv där hastighet och prestation, kompetens och prestige, konkurrens och vinning har blivit vår obarmhärtiga överman.

Det är som om Gud, som först formade idén om sabbaten, såg risken att vi skulle hamna i denna återvändsgränd utan utsikt till en fristad, och var noga med att betona då det gällde detta bud: ”Tänk på sabbatsdagen ...”.

För om vi glömmer vilan och glömmer den tidens oas, som sabbatsvilan ger oss, kommer vi också att glömma vår känslighet, våra kära, vår äkta hälft, våra barn och vi kommer att glömma och förbise hänförelsen i allt det som gör livet vackert och rikt.

Tänk på sabbatsdagen, tänk på att leka, tänk på att lyssna, tänk på att älska, tänk på att vara stilla, tänk på att fråga, tänk på att tänka på allt det du förstår och tänk på att erkänna allt det du inte förstår. Sabbaten är den oas i tiden, då du inte skall undvika att vara ledig. Den är ett bud om vila till den trötte, och den är ett bud om frihet till den, som inte kan koppla av.

Den judiske rabbinen Abraham Heschel beskrev sabbatsvilan med följande ord: ”Det ges en särskild tid, där målet inte är att ha, utan att vara, inte att äga, utan att ge, inte att behärska, utan att dela med sig, inte att betvinga, utan att vara i harmoni”.

TID TILL ...

Sabbaten hjälper oss att leva i tiden. Den hjälper oss att gå åt sidan och hitta fotfäste i ett liv, som hela tiden rör sig och förändras.

Om vi bara tar ett steg åt sidan när vårt arbete är färdigt, kommer vi aldrig riktigt att finna någon vila. För det finns alltid nya uppgifter som väntar, och en nödvändig uppgift som skall lösas, men sabbatsdagen ger oss lov till – och om det behövs, en befallning om – att stanna upp, även om vi inte är färdiga. Den gamla sabbatsdagen berättar ur sin långa erfarenhet: ”Nu är det tid för vila”.

När solen vid arbetsdagens slut möter horisonten i väst, är det dags att lägga verktygen på hyllan, vrida om nyckeln till kontorsdörren, stänga av datorer och maskiner och avsluta våra inköp.

Nu är tid för sabbatsvila, för en dag då vi kan tänka på att det finns krafter som är starkare än våra, och som vill se till att den stora universumklockan går sin gång, även om vi tar en paus.

Sabbaten ger oss tid till att vila från alla de behov som en ändlös ström av konsumtionsgudar pressar på oss. Reklam och erbjudanden sätter inga gränser, men nu är det tid till att tänka – inte på alla de behov vi har, eller kanske bara drömmer om – utan tid till att tänka på det som vi redan har: Varandra, en skogstur, en bra bok, ett musikstycke, ett samtal. Nu är det tid att leka med ditt barn och tid till att tänka på livets Skapare, tid till att tänka på tro och tvivel och tid till att be en bön om hjälp eller en bön av tack.

TID TILL FRIHET

Sabbaten gavs samtidigt med skapelsen och finns i det fjärde av de tio buden. Men budet är ett bud om frihet, och frihet kan inte bytas. Därför handlar sabbaten inte om påbud och bestämmelser, utan om frihet, tillbedjan, glädje och vila. Sabbaten ger plats för de gåvor som bara kan växa och utvecklas där tiden får lov att ge näring och växt.

Därför blev det också som ett angrepp på friheten med sabbaten, då kejsar Konstantin som nyomvänd kristen förklarade, att vilodagen skulle införas genom lag i hela det romerska imperiet. Detta påbud som gjordes i kristendomens namn, medförde att dagen blev en lagstadgad vilodag, som gjorde friheten med sabbaten oklar. Dessutom innefattade befallningen bud om att vilodagen skulle firas på veckans första dag, söndagen, och inte på den ursprungliga dagen, lördagen, som Bibeln kallar sabbat och är den sjunde dagen.

Konstantins söndagslag har för länge sedan glömts bort, men glömd är också för många sabbatens ursprungstanke. Och åter har vi en kamp mot tiden, som blev som en fiende, som vi inte kan övermanna. Vi måste nöja oss med att säga: ”Jag har inte tid”. 

Eller – vi skulle väl säga: ”Tänk på sabbatsdagen...”.

En gammal judisk legend illustrerar den idé som Gud hade i tankarna, då han gav människan sabbaten.

På den tiden då Gud gav sin lag till sitt folk sade han: ”Mina barn, om ni tar emot mina bud och följer mina anvisningar, då vill jag ge er en evighetsgåva. Den är den mest värdefulla jag har”.

Och folket frågade: ”Och vad är det mest värdefulla du har, som du vill ge till oss, om vi tar emot dina bud?”

Gud svarade: ”Den tillkommande världen”.

Och folket svarade: ”Visa oss då ett exempel från den kommande världen, i den här världen”.

”Sabbaten är ett exempel på den kommande världen”, svarade Gud.