Mat för maskar

...fasan över vad som finns i graven förutom att vår kropp läggs i en kista och sänks i jorden för att bli mat för maskar.

Den brittiske författaren Simon Critchley inledde boken The Book of Dead Philosophers med dessa ord: ”Denna bok börjar med ett enkelt antagande: det som definierar mänskligt liv i vårt hörn av planeten idag är inte bara fruktan för döden, utan en överväldigande skräck inför en utplåning. Det är en skräck både för oundvikligheten av vår bortgång med dess framtidsutsikt av smärta och möjligen ett meningslöst lidande, och fasan över vad som finns i graven förutom att vår kropp läggs i en kista och sänks i jorden för att bli mat för maskar.”¹

Critchley har en poäng. Döden ruinerar allt som gäller livet. Vad kan livet ha för betydelse om du förr eller senare dör, om någon som känt dig dör, om någon du träffat på dör och om varje minne av dig försvinner, slukas upp i den ”kosmiska värmedöden”? (Vissa astronomer menar dock att universum faller tillbaka till sig självt och blir inte större än en knytnäve, en upplösning kallad ”stora krossen”.) Universum dör dock ut (och astrofysikerna säger att det ska på ett eller annat sätt dö ut), i det långa loppet är vi alla döda – så vad spelar det för roll? ”Finns det någon mening med mitt liv”, frågade Leo Tolstoj, ”som inte utplånas av dödens oundviklighet som väntar mig?”²

Brian Magee var en välkänd engelsk författare, musikkritiker och parlamentsledamot. Vid lite över trettio års ålder överväldigades han plötsligt av en stark, kall insikt om hans egen dödlighet. Som ateist som trodde att detta liv var den tid som gällde, utan hopp om någonting bortom den, såg han hur lite allt detta ytterst betydde. Vad han än gjorde, oavsett om hans liv var ett misslyckande eller en framgång – ”skulle ingenting av det göra någon skillnad för mig eller för någon annan, om vi alla vore ingenting, vilket alla en gång kommer att bli, även de som ännu inte är födda. Därför kan det inte spela någon roll när jag dör, och inte heller om jag ens blivit född. I vilket fall som helst skulle jag för all evighet bli vad jag hade varit om jag aldrig hade blivit född. Det finns ingen mening i någonting av det, ingen avsikt. Och till slut är allting ingenting.”³

”Allting är ingenting”. Ja, men endast om det inte finns någon Gud och om detta liv i sig vore allting som fanns. Och det förhåller sig så på grund av döden och vad den gör med livet. Vi säger ofta att döden är en del av livet. Men det är fel. Döden är en negation av livet, inte en del av det. Så hjärntvättade är vi av dödens allmänna närvaro, så översvämmat är vårt blod av att vi andats in dödligheten som finns förenad med varje atom i luften, att vi sätter ihop motsatser och benämner dem lika!

Förvisso har vetenskapen kunnat ge oss lite extra av vad? Tjugo år, trettio år? Snälla nån! Tjugo eller trettio år är ett dåligt skämt i jämförelse med en evighet som fortsätter vidare, medan vi lämnas kvar i stoftet som ingenting annat än stoft. Även med alla mänskliga framsteg – farkoster till Mars, smarta telefoner, kartläggningen av genomet – är allt detta en yttersta meningslöshet i ett gudlöst universum där vår mest oföränderliga och enväldiga fiende, döden, inte accepterar någon kapitulation och inte tar några fångar utan skjuter, slår ner och bombarderar tills varje cellvägg krossats och allt dess innehåll runnit ut och förmultnat. Döden är en fiende som är omöjlig för oss att jaga bort eller förgöra, eftersom den består av vad vi är. Vad är liv, vad är död i en naturalistisk skapelse, i en ateistisk skapelse, annat än olika blandningar av en och samma stuvning? De levande blir tonårsversioner av de döda.

Det är därför Nya testamentet ofta talar om döden och lär oss att Jesus övervunnit döden och att han ger oss löftet om evigt liv. I Nya testamentet får vi starka belägg som hjälper oss att tro på hans uppståndelses verklighet, och att vi i den uppståndelsen kan ha hoppet och löftet för vår egen del. Sist och slutligen är evigt liv det enda som gör detta liv meningsfullt. För vad kan ett liv betyda som är bestämt till att bli stoft, och förbli det för evigt?

'Allting är ingenting'. Ja, men endast om det inte finns någon Gud och om detta liv i sig vore allting som fanns.

Men stoftet behöver inte bli vårt slut. Jesus har berett en utväg. Hans viktigaste syfte att komma var att rädda oss från evig död som annars skulle bli vårt öde. Och genom att rädda oss från döden och redan nu ge oss hoppet om räddning, kan han föra in i våra liv en mening och ett mål som vi annars inte skulle ha (läs om citaten ovan!).

Här är bara några av de fantastiska löften som kan bli våra i Jesus:

”Den siste fienden som förintas är döden” (se 1 Kor. 15:26). ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand” (Joh. 10:28). ”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår herre” (se Rom. 6:23). ”Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son” (se 1 Joh. 5:11). ”… hopp om evigt liv som Gud, som aldrig ljuger, har utlovat för oändligt länge sedan” (se Tit. 1:2).

Vad annars? Den stora krossen? Den kosmiska värmedöden? Inte ens utan sådana storslagna kosmiska slutskeden erbjuder oss den ateistiska världsåskådningen, med sitt smala och begränsade synsätt, inget annat än desperation och hopplöshet. Vad annat skulle den kunna erbjuda om vi bara är slumpmässiga produkter av kosmos som spydde ut oss som varelser som kan uppfatta det eviga och transcendenta men som gör det med hjärnor och kroppar som huvudsakligen bara är stoft och vatten och som är förgängliga och jordiska.

Men vi har inte bara fått ett fantastiskt hopp i Jesus utan vi har också fått fantastiska skäl att tro på honom. Även om det finns mycket vi inte kan förstå, kan vi förstå tillräckligt för att tro på honom, redan nu. Vi kan känna löftet om uppståndelsen, om evigt liv, ett löfte som erbjuder oss en väg ut ur denna röra och är mycket bättre än Simon Critchleys maskmatsteori.

Critchley hade en uppfattning om liv och död. Paulus hade en annan: ”Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord” (se 1 Thess. 4:16–18).

Tröst, verkligen! I Jesus och de fantastiska löften han ger oss tack vare hans död och uppståndelse kan vi nu, redan nu, veta att den här världen och den förhärskande döden inte har sista ordet. Gud har sista ordet, och det han har att säga är detta: ”Nu skapar jag en ny himmel och en ny jord. Det som varit skall man inte mer minnas, inte längre tänka på” (Jes. 65:17).