När barn dör
10 min │ Kan det finns en god Gud när det finns ondska, lidande och död i världen?
Hur kan vi börja förklara varför ett litet barn dör och lämnar föräldrarna i en smärtsam förlust?
I tidskriften The New Yorker fanns en gripande artikel skriven av en far vars lilla dotter just dött av en sjukdom i hjärnan. ”En av de mest avskyvärda religiösa villfarelserna är”, sa han, ”att lidandet är förädlande – att det är ett steg på vägen till någon sorts upplysning eller frälsning. Isabels lidande och död betydde ingenting för henne, för oss eller för världen. Vi lärde oss ingenting som är värt att läras; vi lärde oss ingenting som skulle kunna gagna någon. Och sannolikt förtjänade Isabel inget tillträde upp till en bättre plats, eftersom det inte finns någon bättre plats för henne än hemma hos hennes egen familj.”1
Hur starkt, bittert och stötande är det inte och samtidigt förståeligt. Hur kan vi börja förklara varför ett litet barn dör och lämnar föräldrarna i en smärtsam förlust? Eller är problemet att vi försöker förklara något som till sitt väsen är oförklarligt?
Om det är så som många vetenskapsmän, journalister och filosofer menar, att det inte finns någon Gud, ingen mening med livet och ingen mening med själva skapelsen – då finns det inget hopp för någonting. Än mindre något svar på frågan om lidandet och ondskan. 1958 skrev pionjären i kvantummekanik, Erwin Schrodinger: ”Det mest smärtsamma är den absoluta tystnaden från alla våra vetenskapliga undersökningar när det gäller frågor om meningen med alltihop. Ju mer omsorgsfullt vi betraktar det, desto mer mållöst och vettlöst tycks det vara.”2
Är alltihop, hela skapelsen, mållöst och vettlöst? Vad har det i så fall för hopp att ge oss tänkande varelser som är strandsatta i ett mållöst och vettlöst kosmos, som alltid dör och vars små barn ibland dör innan dem?
Eller, som fysikern Steven Weinberger några decennier senare skrev: ”Ju mer universum tycks vara begripligt, desto mer meningslöst verkar det också.” 3 Vilken betydelse har i så fall någonting, ens ett litet barns död?
Ingenting, när allt kommer omkring. Hur skulle barnets död, eller någon annans död, eller någonting alls betyda något i ett universum som i sig självt är meningslöst?
”Varför skulle det ha mening?” frågade Harvardastronomen Martha Geller beträffande universum. ”Vad för mening? Det är bara ett materiellt system, så vad har det för mening? Jag har alltid varit förbryllad över det påståendet.”4
Bara ett materiellt system, ett meningslöst materiellt system utan avsikt, utan mål, utan syfte? Om hela kosmos är ett meningslöst materiellt system, var finns då vi små och ytterst flyktiga prickar av organisk materia som lever på en pytteliten planet i en omloppsbana runt en av miljarder stjärnor i bara en av miljarder galaxer? Vi måste väl vara ännu mer meningslösa än själva universum. Det är en hård tillvaro för varelser som oss, eftersom varje cell tycks ropa ut att det finns mening och mål.
Andra menar att vi måste försöka åstadkomma mening för oss själva, att det bara är vi som kan skapa mening för våra liv. Den inflytelserika tyska ateisten Friedrich Nietzsche hävdade att var och en av oss måste individuellt skapa vår egen mening som grundar sig på samvetet och på att vi är äkta och sanna för oss själva.
Hur bra fungerade Nietzsches filosofi för honom själv? Faktiskt inte särskilt bra. Nietzsche, som aldrig gifte sig (och uppenbarligen aldrig hade något långvarigt romantiskt förhållande med någon kvinna) kollapsade på en gata i Italien vid 44 års ålder och tillbringade sina elva sista år insjuknad i sinnessjukdomen kataton schizofreni.
Nietzsches olyckliga liv motbevisar inte hans filosofi, men leder till en fråga: Hur kan man bygga upp en mening för ett liv när själva livets byggmaterial och omständigheterna kring det är ”ett system”, och dessutom ett ”meningslöst” sådant?
Den kristna apologeten William Lane Craig har hävdat att om ateismen är sann då är mänskligheten ”inte viktigare än en svärm med myggor eller en flock med grisar, för deras slutliga öde är ett och detsamma. Samma blinda kosmiska process som från början hostade upp dem kommer så småningom att svälja ner dem igen. Vetenskapsmannens bidrag till att föra vetenskapen framåt, läkarens forskning för att lindra smärta och lidande, diplomatens ansträngningar för att trygga fred i världen, alla goda människors uppoffringar för att förbättra mänsklighetens livsvillkor – alltsammans mynnar ut i ingenting. I slutändan gör de ingen skillnad, inte den minsta. Varje människas liv är därför utan yttersta betydelse. Och eftersom våra liv är ytterst meningslösa är också de aktiviteter vi fyller våra liv med meningslösa.”5
Vi är varelser skapade till ‘Guds avbild’, av en Gud som älskar sin skapelse så mycket att han i Jesus person dog för den.
Därför blir också lidandet och döden i ett sådant kosmos lika meningslösa och utan poäng som allting annat där.
Men om du i stället tror på Gud och ser att det pågår en strid mellan gott och ont har du åtminstone något hopp, någon framtidsutsikt att få svar på lidandets och dödens skrämmande dilemma. Enligt detta synsätt är vi, i stället för att inte vara någonting annat än slumpvisa produkter av en meningslös skapelse, skapade till ”Guds avbild” (se 1 Mos. 1:27), av en Gud som älskar sin skapelse så mycket att han i Jesus person dog för den.
Ondskan är verklig, lidandet är verkligt och döden är verklig eftersom djävulen är verklig, en bokstavlig varelse som gjorde uppror mot skapelsens moraliska ordning och har fört med sig det upproret till jorden. I Jobs bok kan vi se att denna konflikt är verklig, liksom dess förfärliga konsekvenser här på jorden och i våra liv. Förutom att Job miste sin hälsa och egendom förlorade han också sina barn: ”Medan han ännu talade kom en till och sade: ’Dina söner och döttrar var på fest hemma hos den äldste brodern. Då kom en väldig stormby farande från öknen. Den tog tag i husets fyra hörn, och huset föll samman över folket och alla dog’ ” (Job 1:18–19).
Och ändå fick Job inget svar i slutet av berättelsen, deras död rättfärdigades aldrig, därför att ondskan inte kan rättfärdigas på något sätt, inte förklaras. Att förklara den vore på ett sätt att rättfärdiga den – och det vill vi aldrig göra.
I stället får vi det dyrbara löftet att när hela denna förfärliga konflikt med lidande, ondska och död är över, ska Gud ”torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta” (se Upp. 21:4).
Även om det kommer att finnas tårar (varför skulle det inte, med tanke på allt som varit?), får vi ett hopp om att inte bara livet ska fortsätta, men också att död, sorg, gråt och smärta för alltid ”är borta”. Vi är utlovade en slutlig utväg från dessa saker, saker som nu gör tillvaron miserabel och eländig för många.
Lidandet, ondskan och döden är livets verkligheter, åtminstone här i detta liv. Vi har alla smakat på bitterhet och oförklarlig sorg. Om det inte finns någon Gud är detta det sista ordet. Om Gud finns, en Gud som i Jesus person dog på korset och sedan uppstod till livet, allt för att göra slut på lidandet, ondskan och döden, då kommer livet, lyckan och välbehaget faktiskt att segra.
Det ena alternativet ger inget hopp, inte ens ett eventuellt hopp. Det andra ger inte bara hopp utan goda skäl till att göra detta hopp till vårt eget. Annars har du ingenting.