Konflikten mellan Gud och ondskan
10 min │ Är ondska en illusion eller är den bara relativ? Är det samhället som bestämmer vad som är ont eller gott? Har vi rätten att berätta för andra vad som är gott och ont?
Tadeusz Borowski föddes 1922 i Polen. Han togs som politisk fånge av nazisterna vid 21 års ålder och skickades till Auschwitz där han arbetade som slav. Slutet av hans historia blev dock smärtsamt och tragiskt och samtidigt ironiskt: fastän Tadeusz Borowski slapp gaskamrarna kunde han inte möta sina egna inre demoner. Han begick självmord 1951.
Han tog sitt liv med hjälp av gas.
Borowski, som var författare, återgav en ryslig incident i lägret. Han och andra politiska fångar spelade fotboll på ett fält nära platsen dit tåglaster av judar fördes för avrättning. En dag när han var målvakt såg han att en transport hade kommit och lastade av tusentals människor som samlades på en perrong. Han vände sig om och fortsatte att spela, för att bara några minuter senare blicka dit och se perrongen tom.
Med andra ord hade – mellan några målräddningar, böjskott och utsparkar – tusentals förts bort och mördats. Och spelarna, av vilka de flesta inte ens noterade detta, bara fortsatte sitt spel!
Dessa män behövde inte nödvändigtvis vara onda; de var bara, som vi alla, förhärdade av ondskans grymhet och utbredning. Hur många av oss, medan vi tuggar i oss frukosten, lyssnar inte lugnt på, eller ser på tv, eller läser i tidningen om den ena tragedin efter den andra utan att för ett ögonblick sluta tugga? Hörde du, älskling, de sa att fem tusen barn dog i en koleraepidemi som bröt ut i Uganda i förra veckan. Kan du ge mig sockret, är du snäll?
”Vad gjorde du”, skrev Annie Dillard, ”den 30 april 1991, när en serie vågor dränkte 138 000 människor? Var befann du dig när du fick höra de ofattbara, tragiska nyheterna? Vem talade om det för dig? Vad kände du och i vilken ordning? För vilka berättade du? Grät du? Varade din ångest i dagar eller veckor?” 1
Snälla! De flesta av dem som ens hörde det kände troligen mer ångest för att deras fotbollslag skulle förlora i semifinalen än vad de kände för att 138 000 drunknade i Bangladesh.
Ishmael Beah hade varit barnsoldat under inbördeskriget i sitt hemland Sierra Leone. Vid 13 års ålder tvingades han in i armén för att strida mot rebellernas uppror. De närmast kommande åren blev detta barn, som älskade att ha roligt och som borde ha varit i skolan, drogat och tränat till att döda, vilket han gjorde med stor skicklighet och fingerfärdighet.
”Vi hade krigat i två år”, skrev han, ”och dödandet hade blivit en daglig syssla. Jag kände inget medlidande för någon. Min barndom hade gått utan att jag märkte av den, och det kändes som om mitt hjärta hade frusit till.”2
Vid 16 års ålder hade Ishmael räddats av UNICEF och förts till ett rehabiliteringscenter med andra barnsoldater i försök att frigöra dem från droger och återanpassa dem i samhället. Allt detta lät bra, förutom att det fanns ett stort problem: den välmenande UNICEF-personalen hade satt dem som varit barnsoldater för armén i samma läger som de som varit barnsoldater för rebellerna!
”Det hade inte gått upp för dem”, skrev Ishmael, ”att miljöbyte inte omedelbart skulle göra oss till normala pojkar; vi var farliga och hjärntvättade till att döda.” 3
Väl inne i det avspärrade området anföll faktiskt några av rebellernas barnsoldater arméns barnsoldater med bajonetter. Ishmael drog fram en insmugglad handgranat och kastade den på dem. En handgranat! Militärpersonalen kom springande för att sätta stopp på striden. Pojkarna slog ner dem, grep tag i deras vapen och började skjuta på varandra.
Vad annat skulle de ha gjort? Allt dessa pojkar visste var våld. Så här ska du göra; så här överlever du. Så fungerade världen, deras värld.
Vi accepterar saker och ting som givna som vi inte borde acceptera. Vi är så anpassade till vår omgivning att inte ens det grymmaste stör oss, och vi kan bli ytterst okänsliga för det.
Självklart är vi inte som barnsoldaterna i Sierra Leone. Men vi är ändå inte så annorlunda heller. Vi är vana vid saker och ting som vi inte borde vara vana vid. Vi accepterar saker och ting som givna som vi inte borde acceptera. Vi är så anpassade till vår omgivning att inte ens det grymmaste stör oss, och vi kan bli ytterst okänsliga för det. Efter att ha avrättat en kommunistkamrats hustru sa Stalin till den förvirrade maken: ”Bry dig inte om det, Boris, vi ska skaffa dig en annan.”
Författaren Philip Caputo skrev i sina memoarer från tjänstgöringen i Vietnamn om sin idealism att försöka motsvara John Kennedys kända utsaga: ”Fråga dig inte vad ditt land kan göra för dig – fråga vad du kan göra för ditt land.” Han tänkte sig kunna göra något för sitt land genom att tjänstgöra i Vietnam.
Han skrev: ”I den patriotiska yran under Kennedys år frågade vi: ’Vad kan vi göra för landet?’ Och landet svarade: ’Döda FNL-gerillan!’ ” 4
Våldet, vansinnet, det känslobedövande dödandet krävde sitt pris av männen tills officerarna måste komma med en ny strategi för att motivera soldaterna till strid. ”Från och med nu”, skrev Caputo, ”skulle varje marinsoldat i truppen som dödade en inbiten FNL-soldat ges en extra ranson öl och också tid att dricka den. Eftersom våra män var så utmattade visste vi att löftet om ledighet skulle motivera lika mycket som en extra ranson öl. Så vi följde kaptenens policy utan att reflektera över dess moraliska följder. Så lågt ner hade vi sjunkit från den vidlyftiga idealismen året innan. Vi var på väg att döda människor för några öl och tid att dricka dem.” 5
Hur förhärdade vi än kan bli för ondskan är den tveklöst verklig, den är en väsentlig del av den mänskliga tillvaron, ända sedan den allra första tiden. Redan i de första kapitlen i Bibelns första bok sägs det om mänsklighetens tillstånd: ”Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda” (se 1 Mos. 6:5). Låter det inte rimligt att säga att nästan ingenting har förändrats under det senaste århundradet?
Frågan om ondskan har varit och förblir en av mänsklighetens mest deprimerande utmaningar. En del har hävdat att ondskan bara är en illusion eller att ondskan bara är frånvaron av något gott. Andra hävdar att ondskan bara är kulturell, relativ, och det som av ett samhälle betraktas som ont kan ett annat samhälle se som normalt eller till och med gott. Och sedan ska vi inte döma, för vad är det som ger oss i vår kulturmiljö rätten att fälla domar över vad folk i en annan kultur gör?
Bibeln är dock klar: ondskan är verklig, ondskan är motsatsen till Guds vilja, och ondskan ska straffas och till sist utplånas. Man skulle faktiskt kunna hävda att Bibeln och hela frälsningsplanen som den beskrivs där inte på det mest grundläggande planet är någonting annat än en skildring, en berättelse om hur Gud till sist ger mänskligheten en väg ut ur ondskan och alla dess smärtsamma konsekvenser, en gång för alla.
Hur fint det än låter leder det till den svåraste och ändå den mest påträngande frågan om ondskan: Om Gud finns och om Gud är så god, så mild och så kärleksfull, varför uppstod ondskan till att börja med? Hur kan man förena det onda och det lidande det för med sig, med Bibelns Gud som älskar oss så mycket att han sände Jesus för att dö på korset för oss?
Bra frågor, så bra att de faktiskt förtjänar bra svar. Fortsätt därför att läsa.