HopeChannel Sverige | Logga in

Dagens andakt

Dagens andakt

Dela

Tandsköterskan

3 oktober

Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen (Ps 73:23).

Tandläkaren tittade på mig en lång stund. Hans vita tänder verkade extra vita mot hans kolsvarta ansikte när han log vänligt och förklarade att han inte kunde rädda min framtand annat än genom att rotfylla den. Då skulle den sluta värka, sa han och det tyckte jag lät skönt. Jag hade haft mycket ont i den i flera veckor och nu hade någon kört mig från bushen till Kumasi, en större stad i Ghana, för att få hjälp.
Året var 1965 och tandläkarvården var långt ifrån modern i Västafrika. Denne vänlige tandläkare hade en gammal elektrisk tandborr, men på grund av landets ekonomiska kris hade han inte tillgång till något ordentligt bedövningsmedel från Europa. Sådant hade ingen annan tandläkare heller, så jag hade inget val. Tandläkaren började borra för att få ut nerven från tanden. Han hade inte borrat långt förrän det gjorde så ont att jag nästan hoppade i taket. Jag blev skräckslagen vid blotta tanken på att detta skulle behöva fortsätta ett bra tag till. Jag var säker på att jag inte kunde stå ut med sådan värk.
Just då kom tandsköterskan in. Hon var en ung och vacker infödd kvinna. Hon ställde sig nära mig, där jag satt och darrade. Jag tittade upp i hennes ansikte och undrade om hon förstod att jag var rädd och att det gjorde mycket ont. Till min stora lättnad såg jag medlidande i hennes svarta ögon. Eftersom tandläkaren höll på att borra kunde jag inte säga någonting till henne. Jag bara chansade, tog tag i hennes hand och höll den riktigt hårt. Hon log, ställde sig tätt intill mig och höll min hand med sina båda. Hon stod så i nästan två timmar, så lång tid som det tog för tandläkaren att göra allting klart. Vad det betydde mycket för mig att hålla hårt i någons hand, trots att jag var vuxen. Det hjälpte verkligen.

BÖN: Hjälp mig att idag visa medkänsla även på enkla små sätt. Gör mig uppmärksam på andras behov.
 

Andakt från boken "En stund med Gud", skriven av Pearl Sjölander.