När evigheten blev ett barn

Varje jul inbjuds vi att ta del av ett mirakel.

Varje december får vi stanna upp inför det största mysteriet av alla: att Gud blev människa. I ett stall i Betlehem, bland halm och djur, föddes ett barn som förändrade världen. Men vem är detta barn – egentligen?

Bibeln ger oss en rik och mångfacetterad bild av Jesus. I julevangeliet möter vi inte bara en nyfödd, värnlös och oskyldig liten bebis – vi möter Gud själv. Här vill jag lyfta tre dimensioner av Jesus födelse som får oss att återupptäcka vem Jesus egentligen är.

Den evige Sonen – före tiden

Johannes evangelium börjar inte med herdarna eller stjärnan, utan med evigheten: ”I början fanns Ordet. Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud” (Joh. 1:1, nuB). Jesus föds inte in i existens – han träder som evigt existerande in i vår värld.

När Paulus skriver att Jesus är ”förstfödd före allt skapat” (Kol. 1:15, FB15), handlar det inte om att han skapades eller föddes, utan om hans överhöghet, hans framträdande ställning. Allt är skapat genom honom, och han är före allt. Det är alltså inte i Marias mage eller i krubban som Jesus liv börjar – men där börjar hans närvaro bland oss.

Ellen White uttrycker detta vackert: ”Herren, Jesus Kristus, var ett med Fadern från evighet. Han var ’Guds avbild’, avbilden av hans storhet och härlighet, ’utstrålningen av Guds härlighet’.”¹ Det är en formulering som hjälper oss att se att barnet i krubban inte är början – utan en fortsättning på något utan början. Och samtidigt en ny början för mänskligheten.

Gud med oss – fullt mänsklig, fullt gudomlig

I krubban ligger ett verkligt människobarn. Maria lindar honom, Josef vakar över honom. Det är ett barn som gråter, som behöver skydd och närhet. Men detta barn är också Immanuel – Gud med oss (Matt. 1:23).

Inkarnationen är inte en kompromiss – det är en fullständig förening. Jesus är inte halvt Gud och halvt människa, utan båda fullt ut. Paulus skriver detta med stor ödmjukhet:

”Fastän han till sin natur var Gud,
ansåg han inte sin jämlikhet med Gud vara något att hålla fast vid.
Nej, han avstod från allt,
antog en tjänares gestalt och blev lik en människa” (Fil. 2:6, 7, nuB).

Detta är julens mirakel: att Gud inte håller sig på avstånd, utan kommer nära – så nära att han delar våra villkor, vår sårbarhet, vår längtan. Han blev en av oss, inte för att förlora sin gudom, utan för att vinna våra hjärtan.

Tillbedjans mysterium – barnet som är värd vår lovsång

När de vise männen kommer till Jesusbarnet, faller de ner och tillber honom (Matt. 2:11). Det är en handling som är betydelsefull i Bibeln. De tillber inte bara ett kungabarn – de tillber Gud.

Genom hela evangelierna ser vi hur människor tillber Jesus. Han tar emot deras tillbedjan, inte som en lärare eller profet, utan som den som har makt att förlåta, hela och ge liv. I Uppenbarelseboken tillbes Lammet av hela skapelsen (Upp. 5:13). Det är en tillbedjan som föds i varje hjärta som möter honom – och som tar sin början bland människor redan i Betlehem. Men i himlen har denna tillbedjan pågått i tider utan början.

Julen är inte bara en högtid – den är en inbjudan. En inbjudan att se djupare, att förundras över vem Jesus är. I krubban möter vi den evige, den inkarnerade, den som är värd tillbedjan. Och i honom möter vi Gud – inte långt borta, utan mitt ibland oss.

Låt oss varje jul inte bara fira – utan också förundras. Förundras över att Gud blev människa, och att vi får tro på en Frälsare som är både nära och helig.