Mitt ursprung

Berätta

I begynnelsen slickades den första guden, Bure, fri från urisen av kon Audhumbla. Den stora frostjätten Ymer hade också formats av is. Bure äktade Bestla och blev far till Oden, Vile och Ve, som dödade Ymer. Ymers blod dränkte nästan hela släktet av frostjättar.

Så formade Bures söner Midgård: världen. Ymers blod blev till floder och sjöar och oceaner; hans kropp blev land; hans ben berg och tänderna blev till stenar och klippor vi ser omkring oss. Av hans hjärna formade Oden molnen på himlen.

Detta är en berättelse, den fornnordiska, om världens tillblivelse. Bibelns berättelse är ganska annorlunda…

Tänk

Miljoner människor är fängslade av att upptäcka sin släkthistoria. De surfar på nätet eller bläddrar igenom spröda sidor i gamla kyrkböcker i strävan efter information om sina förfäder. Det är inte så överraskande, eftersom var och en av oss längtar efter tillhörighet, en förståelse för vad som gör oss till dem vi är. Om vi kan svara på frågan ”Var kommer jag ifrån?” kan vi uppskatta vårt förflutna, förstå nuet och se fram emot vår framtid. Bibeln intresserar sig också för den frågan. Den tacklar frågor av yttersta intresse, som: ”Var kommer jag ifrån?”, ”Varför är jag här?” och berättar berättelser för att ge svar. Vanligtvis betraktar vi berättelser som underhållning, som avkopplande läsning på stranden, eller som tidsfördriv i väntrummet hos tandläkaren. Men berättelserna i Bibeln har ett mycket högre syfte. De används för att hjälpa oss att uppleva och känna hur vi ska hantera saker och ting som har verklig betydelse för oss. Dessa berättelser målar bilder som vi kan relatera till, uppleva och återberätta, och inbjuder oss att ta ställning och ge uttryck för vår åsikt.

Som svar på våra frågor säger Bibeln: ”Låt mig få berätta en berättelse”, eller flera berättelser. Dessa berättelser lodar djupen av människans fruktan, tragedi, kärlek, tro, hat, svek – hela skalan av den mänskliga erfarenheten. Men bli inte lurad av deras enkelhet. Man kan komma ihåg dessa berättelser efter en läsning, men de sätter igång en livslång reflektion, eftersom de tillhör det bästa och mest kontroversiella som någonsin skrivits.

Bibeln slösar inte bort någon tid när den behandlar de yttersta frågorna. På den första raden av den första sidan i den första boken – Första Mosebok – dyker den direkt på: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.”²⁹ Den berättar en specifik berättelse om skapelsen för att avslöja de viktiga frågorna om människans existens.

Den berättar hur Gud skapade världen på en vecka. För oss låter det främmande. Men låt oss börja med att engagera våra hjärtan och vår föreställningsförmåga, inte bara våra huvuden, eftersom det är det som är syftet med Första Mosebok. Kort sagt säger Första Mosebok att Gud skapade allting i begynnelsen. I begynnelsen var planeten jorden i kaos, utan syfte eller plan. Men sedan, under de sex skapelsedagarna, planerade Gud, separerade, skapade och organiserade. Därefter avskilde Gud den sjunde dagen till att vara en särskild tid – sabbat.

Följande diagram kan vara till hjälp:

_______________

KAOS

• Dag 1    dag, natt ---- Dag 4   sol, måne/stjärnor

• Dag 2   vatten, himlen ---- Dag 5   fiskar, fåglar

• Dag 3   land, växtlighet ---- Dag 6   landdjur, människor

• DAG 7: SABBATSVILA

_______________

Detta visar ordningsföljden vad Gud gjorde de olika dagarna. Ser du ett mönster? Dagarna är grupperade i tre par:

• dagarna 1 och 4:
  dagen och natten härskas av solen respektive månen

• dagarna 2 och 5:
  fiskarna lever i vattnen och fåglarna flyger på himlen

• dagarna 3 och 6:
  landdjuren och människan lever båda på land och äter växter

Var dag har en ”partner” och skapar en övergripande balans. Dessutom utgör också början och slutet ett par. Kaoset i början når en balans i och med ordningen och vilan den sjunde dagen. Denna avslutande dag leder berättelsen till dess klimax.

Det är viktigt att uppleva denna berättelse med vår fantasi snarare än genom att analysera den i våra huvuden. Vad ser vi alltså när vi engagerar oss i berättelsen? Till mig säger den bland annat att Gud har kontrollen; han skapar utan ansträngning, vilket framkommer av de upprepade ”Gud sade…” som åtföljs av omedelbart gensvar. Detta står i stark kontrast till striden och kampen i andra forntida skapelsemyter, vilket väcker tillit till Guds förmåga att kontrollera materian. Den utgör också en motsats till det moderna sekulära antagandet att allt liv på jorden är ett resultat av den starkastes överlevnad och ingenting annat.

Gud är också Herre över tid och rum, ett faktum som visas när han skapar, namnger och skiljer åt grundelementen tid och rum: dag och natt, himlarna där ovan, jorden och haven därunder. Om han är Herre över tiden, då är historien hans arena; han möts inte bara i det förflutna utan också just nu. Därför kan vi förvänta oss ett möte med Gud i vår egen tid och i vår personliga erfarenhet.

Om han verkligen är Herre över rum, då är han aldrig utom räckhåll, han är den Gud som var där och den Gud som är här. Det gör en stor skillnad i vårt arbete, våra relationer, äktenskap och så vidare, huruvida Gud är med oss i våra erfarenheter, inte bara i våra tankar.

Gud är inte bara en allsmäktig varelse som regerar över universum; han är också nära, mild och känslomässigt engagerad i sin skapelse. Vi  ser det i nästa berättelse, i Första Mosebok kapitel 2: ”då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse” (vers 7). Han formar människor som en krukmakare formar lera, satsar sin skapande energi på dem och ger liv genom sin andedräkt – som en kyss av liv.

Vissa människor handskas med Gud som ett objekt för debatt, definierat av dogmer och ”grundläggande trosläror”. Även i allmänna samtal hänvisar man till Gud med hjälp av filosofiska, teologiska eller abstrakta termer. Men Bibeln presenterar honom som en karaktär, en personlighet, inte som ett abstrakt begrepp. Som en Gud vi kan relatera till och som vi kan ha en personlig relation till. I stället för att diskutera hans attribut  eller definiera hans väsen inbjuder Första Mosebok oss till att lära känna honom och uppleva honom. Vi är ju skapade till hans avbild.

Kan detta innebära att vi en gång skapades med förmågan att ha en relation till Gud? Om det var så han skapade oss, då vill Gud helt klart ha en relation till oss. Han är en personlig Gud med känslor, som längtar efter att känna oss och vill vara en del av vårt liv. Det är en sak att tala om Gud. En helt annan sak är att tala till honom. Därför bör det vara en god idé att reservera en del tid varje dag för att tala till, och lyssna till, Gud.

Andlighet är också viktig i denna berättelse. Utan denna dimension är våra liv ofullständiga.

Vi behöver inte söka längre än till det faktum att Gud skapade oss till sin avbild för att få det bekräftat att vi skapades som andliga varelser. Och mer än så, Gud avskilde den sjunde dagen och gjorde den annorlunda. Denna speciella dag antyder att själva tiden har en andlig dimension. Tiden är inte bara en fråga om sekunder, minuter, timmar, dagar, månader och år. Dessa utgör bara ramen inom vilken Gud agerar och kan kännas och upplevas.

Vi lever i en vetenskaplig tid då många människor förväntar sig en berättelse om vårt ursprung som presenterar saker och ting vetenskapligt. Berättelsen i Första Mosebok gör det helt klart inte. Men det är ingen tillfällighet, ingen orsak till att förkasta den, förutom om du tror att den enda sanningen är den vetenskapliga sanningen – en inställning som överges av allt fler vetenskapsmän. Berättelsen i Första Mosebok belyser sådant som vetenskapen inte kan beröra. I stället för att fråga Hur? eller När? ägnar sig denna berättelse åt Vem?, Varför? och Vad betyder det? Den vill engagera våra hjärtan, känslor och viljor. Den vill ge oss en andlig kontext där vi kan leva våra liv fullt ut.

Frågor som När? (skapelsens tidsskala) eller Hur? (den exakta mekanismen) kan vi lägga åt sidan för tillfället. Låt oss börja med frågor av primärt intresse – det faktum att världen hade en meningsfull början. Om det inte fanns någon meningsfull början kan det inte finnas något meningsfullt slut. Och utan en meningsfull början och ett meningsfullt slut kan det inte finnas något meningsfullt nu.

Första Mosebok bemöter denna bleka pessimism genom att försäkra oss om att vi är mer än en kosmisk olycka. Skapelseberättelsen ger oss en kontext för det förflutna, hopp för framtiden och en mening för nuet. Eftersom denna berättelse engagerar vår fantasi ber den oss att föreställa oss hur vi ska svara på den. Att vakna på morgonen, tjäna vårt levebröd, älska dem som står oss nära, hantera svåra människor – i vetskap om att vårt liv har en mening. Ja, det gör en skillnad.

Överväg

Hur kan kunskap om skapelseberättelsen påverka din upplevelse av mening och livet under den kommande veckan?