Mellan Himmel och Helvete

GUD FINNS TILL, MEN DET GÖR SATAN OCKSÅ – ÄNNU!

Var fanns Gud den 11 september 2001, då hundratals människor blev offer för ett av de hemskaste terrordåd vi sett i modern tid? Var fanns han då flodvågskatastrofen drabbade Sydostasien julen 2004? Var fanns han under koncentrationslägrens tid? Var är Gud då vuxna människor misshandlar barn? Har Gud inte den allmakt som kristna hävdar? Varför griper han inte in när oskyldiga lider?

Dessa frågor är klassiska och dyker upp varje gång det händer något oförutsägbart och negativt. Vi ställer knappast denna fråga så ofta när det sker något bra och positivt, vilket ju är förståeligt, för det är lätt att bli förvirrad när man befinner sig i mörker. Man förlorar sin orienteringsförmåga i en svår situation. Man känner sig som om man be nner sig någonstans mellan himmel och helvete utan att veta vad som är upp och vad som är ner. Ett fullkomligt svar kan vi aldrig få på den här jorden, men antydningen av ett svar som kan hjälpa oss att bevara tilliten till Gud ska vi ta upp här. Det första Paradiset gick förlorat, men ett nytt är att vänta – alltsammans för att Gud säger: ”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.” (Jer 29:11).

DET BÖRJADE SÅ BRA

I tidens morgon bestämde Gud sig för att nu hade tiden kommit för att skapa ännu en planet. Denna gång skulle den befolkas med varelser (människor), som skulle skapas till Guds avbild och med en flora och fauna som gav en perfekt miljö för människan. Detta skedde vid ett internt rådslag mellan gudomens tre medlemmar (Fadern, Sonen och den heliga Ande). Bara en varelse satte frågetecken om denna plan, och det gjorde han så effektivt att det medförde en förändring för honom själv. Satans uppror ledde till en strid – och sedan till fall för människorna, fastän allt skulle ha varit så gott. Skaparen stod alltså plötsligt med en skapelse som hade förlorat sin oskuld. Nu blev det dags att sätta igång den gudomliga beredskapsplanen. Så löd domen till det ondas företrädare: ”Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen”. (1 Mos 3:15)

Kampen mellan det goda och det onda var nu en realitet. Både Gud och Satan ville få människorna över på sin sida. Gud, därför att han i grund och botten är kärlek och därför var beredd att offra sig själv. Satan, därför att han är den personifierade ondskan och bara vill förstöra så många av Guds skapelser som möjligt. Psalmisten summerar människornas erfarenheter med Gud efter syndafallet på följande sätt: ”Han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, han fyller mitt liv med allt gott, och jag blir ung på nytt som en örn. Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt. Mose fick lära känna hans gärningar, Israels folk hans verk.

Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek. Han går inte ständigt tillrätta med oss, hans vrede varar inte för evigt. Han handlar inte mot oss som vi förtjänar, han ger oss inte våra synders lön. Ty så hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvisar han vår synd. Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.” (Ps 103:3-14).

GUD FINNS INOM RÄCKHÅLL

När en av mina vänner dog i cancer, bara 45 år gammal, var det en i bekantskapskretsen som frågade: Hur kan man egentligen tro på en kärleksfull Gud, när han kan tillåta något så ont som att låta henne dö?

Detta är en svår fråga att besvara, men jag kunde som en del av svaret peka på att Gud helt säkert var hos henne när hon dog – ända till hennes sista stund. Jag hade upplevt det, och jag skulle ha blivit förvånad om det inte hade varit på det sättet. För Jesus sade, medan han gick här på jorden: ”Vad kostar en sparv? Några få ören; och ändå faller inte en enda sparv till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar”. (Matt 10:29-31)

När någon som vi håller av faller till marken, stannar livet upp. I sorgen kan man så lätt känna sig ensam och övergiven – kanske för att det inte finns två människor som har samma sorg. Men Gud är med – både hos sparven, som faller till marken, och hos den som kan flyga vidare. Inte heller på Jesus tid var en sparv särskilt värdefull. Två kunde köpas för några ören, alltså var en enda sparv värd bara hälften av det – och ändå är Gud med den när den störtar till marken, men att hävda att fallet skulle vara planlagt av Gud är inte sant. Det är inte Gud som planlägger olyckor vi upplever. För mig är det hädelse att lägga skulden på Gud och ge honom djävulska tendenser.

SATAN ÄR EN FÖRBISEDD MAKTFAKTOR

Det verkar som om Satan är en gömd/förbisedd maktfaktor i vår värld. Vi tänker inte så mycket på att vi ber om beskydd från det onda (eller den Onde) i Herrens bön. Få människor anser att han är en verklig fara här och nu. Vi ställer hellre frågor om Guds karaktär än vi ber bönen: ” ... rädda oss, från det onda (eller den Onde)” (Matt 6:13)!

Oavsett var vi befinner oss i tillvaron – om vi är unga eller gamla, krya eller mindre krya; oavsett vilka våra villkor är och har varit, om vi har mött mycket eller litet motgång, så är det något som bekymrar oss. Det finns mycket som vi kan ställa frågor om, men mitt i de många frågorna och mitt i alla svar som fattas – mitt i alla bekymmer vi har och missmod som kan drabba oss, så hörs Jesus ord om den gode och kärleksfulle Guden som aldrig överger oss eller glömmer oss. Gud vill aldrig någon något ont, men det vill den Onde. Därför lever vi i en värld där vi varje dag ser en kamp mellan ont och gott. Det är en kamp som kom in i världen från det ögonblick då människan valde sida i upproret mot Gud. Det finns därför inte bara en god makt utan också en ond makt. Gud är den starkaste, men ändå drabbar det onda människan med en sådan kraft att det ibland kan verka nästan legitimt att ge uttryck åt sina tvivel och sin otro.

Därför – var fanns Gud då terroristerna styrde sina kapade flygplan in i World Trade Centers tvillingtorn? Han var på samma ställe som då de romerska soldaterna naglade fast Jesus Kristus (en i den gudomliga treenigheten) på ett kors utanför Jerusalem.

På Golgata gick Jesus in under det ondas makt och upplevde själv Guds frånvaro: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” ropade han. Gud blev tvungen att se till att syndare som du och jag skulle ha en framtid! Det är svårt att förstå varför. Men jag har valt att följa Anselm af Canterbury, som sade credo ut intelligum, jag tror för att kunna förstå. Jag gläder mig också och ser fram emot den dag då Gud ska ”torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” (Upp 21:4). Den dagen kommer jag också att få ett bättre svar på de frågor som plågar mig nu!

I tron på Jesus försoning och på hans uppståndelse har vi en förvissning om att Gud har det sista ordet och att han en gång definitivt kommer att besegra den onda fienden. I ett krig kan det avgörande slaget säkert ha inträffat långt innan fienden ger upp och kriget tar slut. Tänk på dagen D, då de allierades trupper landsteg på Normandies kust den juni 1944. Från den dagen visste alla sakkunniga inom militären att de allierade skulle vinna världskriget, men det fortsatte ändå, ända till början av maj 1945. I kampen mellan det goda och det onda blev det avgörande slaget utkämpat på Golgata, men vi måste ändå fortfarande kämpa mot det onda ända till Herrens dag, när Jesus Kristus kommer tillbaka.

Två män talade en gång om detta problem, och den ene erkände: ”Jag har länge tänkt att jag skulle fråga Gud varför det finns så mycket lidande och så mycket ondska i världen, när han nog skulle kunna göra något åt det.” Då frågade den andre: ”Varför frågar du honom inte då?” Den första svarade: ”Nej, för då är jag rädd att han ska ställa samma fråga till mig!”