Den sista varningen

I norra Israel finns ett 380 kvadratkilometer stort område som kallas Megiddoslätten, en plats med rikliga arkeologiska fynd som vittnar om dess långvariga historiska betydelse. Många tror också att på denna slätt kommer den sista och avgörande striden mellan gott och ont att äga rum i den sista tiden, striden mellan Jesus och hans efterföljare och djävulen och de som tillhör honom.

Även om man kan ifrågasätta huruvida denna strid, också känd som Harmageddon, kommer att avgöras på Megiddoslätten, är en sak klar: den sista och avgörande kampen i den stora striden närmar sig snabbt och varje människa måste välja på vems sida hon står. Antingen är vi på Skaparens sida, hans ”som har gjort himmel och jord och hav och allt vad som finns i dem” (Ps. 146:6), eller Satans, en skapad varelse vars största bedrägeri är hans förmåga att inte bara dölja sin existens utan också sin stora ondska, en varelse vars slutgiltiga utplåning är bestämd. ”Ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort” (Upp. 12:12).

Se dig om. Du behöver inte tro på Bibeln och Satan för att se hur hela världen håller på att gå mot någon form av stor kris. En liten minoritet av de mycket rika fortsätter att samla rikedom, medan miljarder tynar bort i grym fattigdom. Planeten värms upp snabbare än vad många har förutspått. Världsekonomin vacklar i riktning mot kollaps. Vapen, såväl kemiska, biologiska som kärnvapen, fortsätter att tas fram och staplas i lager; frågan är inte om terroristerna får tag i dem utan när. Naturkatastrofer inträffar överallt, och hela tiden också, känns det som. Det är anmärkningsvärt att vi fått finnas till så här länge.

Förr eller senare kommer vi att möta det som Bibeln beskriver som ”en tid av betryck som aldrig förr, från det att folket föddes och intill den tiden” (Dan. 12:1). För en sekulär människa kan en sådan ”tid av betryck” vara bara ett ytterligare exempel på meningslösheten, absurditeten och mållösheten hos en slumpmässig skapelse där all vår smärta och allt vårt lidande ändå inte har någon betydelse. Men för dem som känner Herren och förtröstar på honom och hans löften om räddning och en utväg förebådar denna tragiska tid inte bara världens slut utan en helt ny existens när Jesus kommer tillbaka.

Före Jesus återkomst kommer den stora striden mellan Kristus och Satan att kulminera i en bitter världsvid strid som tvingar varje människa att öppet välja antingen den ena eller den andra sidan.

Gud har gett världen ett särskilt budskap för att klargöra sakfrågan och hjälpa människor att förbereda sig för det som ska komma. Detta budskap gör skillnaden mellan Guds och djävulens sida så klar och urskiljbar som möjligt, så att ingen behöver blir bedragen trots Satans förrädiskheter: ”Och jag såg en annan ängel flyga över himlens mitt. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för jordens invånare, för alla länder och stammar och språk och folk, och han sade med hög röst: ’Frukta Gud och ge honom er hyllning, ty stunden för hans dom är inne. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna’ ” (Upp. 14:6–7). Det grundläggande i detta budskap är uppmaningen att tillbe den ende sanne Guden, Skaparen. För vad annat kan göra honom till Gud än att han ensam är Skaparen och som sådan det enda väsen i hela kosmos som är värd vår tillbedjan?

Det är intressant att språket i detta budskap kommer direkt från de tio budorden, speciellt från det bud som pekar på Herren Gud som Skaparen: ”Tänk på att hålla sabbatsdagen helig. Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren i dina städer. Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och allt vad de rymmer, men på den sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag” (2 Mos 20:8–11).

Denna koppling blir ännu mer relevant några verser senare, efter uppmaningen i Upp. 14:6–7: ”Tillbe honom som har skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna” och Bibeln beskriver Herrens sanna tillbedjare: ”Här behövs uthållighet hos de heliga, hos dem som bevarar Guds bud och tron på Jesus” (Upp. 14:12).

Dessa människor presenteras som en kontrast till hela den övriga världen, som visar sig tillbe en helt annan makt, en religiös och politisk makt som beskrivs som ett odjur (i bibliska profetior symboliserar djurbilder massiva politiska och/eller religiösa makter). ”Och det fick rätt att ge livsande åt odjurets bild, så att bilden också kan tala och se till att alla som inte tillber odjurets bild blir dödade” (Upp. 13:15).

Det som står klart i dessa texter är att hela världen ska delas upp i två olika läger, de som tillber Skaparen och de som tillber odjurets bild. Och att tillbe den bilden kommer till sist att leda till Guds vrede!

”Den som har en klar förståelse av detta och ändå väljer att överträda Guds lag för att lyda människobud tar på sig vilddjurets märke. Han accepterar tecknet på lydnad för den makt som han föredrar att lyda framför Gud. Varningen från himlen lyder: 'Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket på sin panna eller hand, då ska han själv få dricka av Guds vredes vin som oblandat hälls i Guds vredes bägare' (Upp. 14:9, 10).”¹

Även om de som vill fortsätta vara trogna mot Gud kommer att möta förföljelse – ”alla som inte tillber odjurets bild blir dödade” (Upp. 13:15) – är deras befrielse säker. Mitt i denna förföljelse kommer Jesus Kristus tillbaka som en segrande hjälte och alla som varit trogna honom är försäkrade om en utväg.

För tvåtusen år sedan utgöt Gud sin kärlek över världen på korset när han offrade sig själv som ett fullständigt och totalt offer för all ondska och synd som vi var och en av oss är skyldiga till. Han tog på sig straffet för vår skull och erbjöd alla en väg ut ur det fördärv och den ondska som så genomsyrar allting i den nuvarande världen. Det är därför den här världen kommer att ersättas av en ny: ”Men Herrens dag kommer som en tjuv. Den dagen skall himlarna försvinna med dån, himlakropparna upplösas i eld och jorden och allt som människan gjort där förgås … Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Pet. 3:10, 13).

Bäst av allt är att Jesus förberedde en plats för var och en av oss i dessa nya himlar och på den nya jorden. Vi måste var och en själva välja om vi vill ha den platsen för vår egen del.