Att känna min medmänniska

Berätta

Två män vandrade tillsammans, när en björn plötsligt mötte dem på stigen. En av dem klättrade snabbt upp i ett träd och gömde sig bland grenarna. Den andra som insåg att han skulle bli anfallen slängde sig platt på marken. När björnen kom och nosade på honom och luktade på honom överallt höll han andan och låtsades som om han var död bäst han kunde. Snart lämnade björnen honom, för det sägs att den inte vill röra vid en död kropp. När den gått kom den andra resenären ner från trädet och frågade skämtsamt vad björnen hade viskat i hans öra.

”Han gav mig rådet”, svarade reskamraten, ”att aldrig färdas med en vän som sticker när fara hotar.” 

Tänk

Folk var förvånade över hur Jesus efterföljare växte i antal efter hans död. När de mötte denna nya sociala rörelse – den kristna tron – kände många en djup förundran och vördnad då de bevittnade något övernaturligt.⁷⁴⁸ Det var uppenbart för dem att här var någonting som överskred all befintlig mänsklig erfarenhet, någonting som gick bortom den mänskliga logikens lagar och sakernas naturliga gång.⁷⁴⁹

Individer från olika folkslag, religioner och socialgrupper förenades oväntat för samma sak, för samma kärlek, i samma gudsförhållande. Det fanns två orsaker till det unika i denna gemenskap.

För det första uppstod denna rörelse kring övertygelsen att den var skapad och upprätthölls på gudomligt initiativ.⁷⁵⁰ Att hävda att Gud var närvarande och aktiv inom ett mänskligt socialt sammanhang var en skandalös tanke i den grekisk-romerska kulturen. Deras syn på världsalltet tillät ingen kontakt mellan den fullkomliga gudomliga idévärlden och människornas ofullkomliga verklighet.

Enligt de grekisk-romerska människorna levde den gudomliga kraften isolerad i en evig sfär och kunde helt enkelt inte träda in eller närma sig de fördärvade och syndiga människornas liv. Men denna växande gemenskap av Jesus efterföljare deklarerade öppet och visade att gudomen kunde leva bland dem, och aktivt delta i deras sysslor i det dagliga livet.⁷⁵¹ Detta fenomen kullkastade den tidens sociala och religiösa världsbild och betraktades i historien som skandalöst.⁷⁵²

För det andra var den växande gemenskapen annorlunda än någon annan social modell på grund av det särskilda sätt på vilket medlemmarna förhöll sig till varandra.⁷⁵³ Den heliga Ignatius av Antiochia beskriver till exempel hedningarnas reaktion när de kom i kontakt med den första kristna församlingen. Folk kommenterade: ”Se hur de älskar varandra!” Förundrade över livfullheten i den tidiga kristna gemenskapen, som karaktäriserades av äkta ömsesidig kärlek och omsorg, ville många bli en del av denna rika och äkta erfarenhet.⁷⁵⁴

Denna kristna gemenskap tycktes ha fångat upp en bättre bild – ett högre ideal – av vad det innebär att vara människa till fullo. Gemenskapen värdesatte individen, inte på grund av vad någon hade, utan på grund av vad han eller hon var – en unik, av Gud skapad varelse, ensam i sitt slag, och därmed en oersättlig medlem i hans kosmiska familj.⁷⁵⁵

Denna gemenskap bedömde inte sina medlemmar i termer av social status, etniska rötter, materiella tillgångar, personliga prestationer, kön eller olikheter på grund av nationalitet. Den sortens kärlek som återspeglades i deras ömsesidiga relationer överskred de förutfattade meningarnas barriärer, missuppfattningar och stereotyper, som får många att sätta etiketter på andra som underlägsna och mindre viktiga. Människor bedömdes i stället utifrån sin existens och unika personlighet. 756

Trots att den var ofullkomlig utgjorde denna växande gemenskap av troende en kraftfull påminnelse om de höga ideal, som var en väsentlig del av Guds dröm för mänskligheten, när han först formade Adam av lera från den nyskapade jorden.⁷⁵⁷ Den fungerade också som en försmak eller förväntan på Faderns, Sonens och den heliga Andens framtida ömsesidiga personliga inneboende i sina lärjungar.⁷⁵⁸ Det stod klart att detta inte bara var en social klubb av likasinnade människor som förenades av sina gemensamma mål, värderingar och intressen. Inte heller påminde den om typiska affärsföretag eller politiska organisationer.

Den typ av ömsesidighet som fanns i den kristna gemenskapen attraherade dem som längtade efter någonting mer än mänskliga manipulationer, konspirationer och orealistiska och konstlade utopiska sociala konstruktioner. Den attraherade dem som strävade efter djupare, sannare och mer äkta relationer⁷⁵⁹ där de kunde finna sin yttersta tillfredsställelse och lycka.

Gemenskapens yttersta mål var att följa Jesus exempel på kärleken till nästan såsom till en själv. I verkligheten följde han bara det ideal som enkelt och klart uttryckts i Gamla testamentets skrifter. Jesus mål för enheten mellan gudomen och mänskligheten var gammalt och förkroppsligades i mänsklig gestalt under trettiotre år för att därmed bli ordentligt fastslaget.

Jesus bekräftade att ”älska Gud” betyder att ”älska din nästa”. Och ordet nästa omfattar alla människor, oavsett deras olikheter och ofullkomligheter. Men du frågar: ”Vem är min nästa?” Den välkända frågan ställdes av en laglärd som hade målat in sig i ett hörn genom att försöka pröva Jesus, denne självutnämnde rabbin från Galileen.⁷⁶⁰ Deras samtal började med den religiösa frågan: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus svarade med en annan fråga: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han visste att den laglärda visste precis vad man skulle säga, och som på beställning svarade han: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

Vad Jesus egentligen säger är: ”Så vad är problemet? Vad är det du inte förstår? Gör detta så får du leva.” Nu är den laglärda besvärad, men hellre än att erkänna det pressar han på. Han frågar (för att försöka rättfärdiga sig själv, som texten skarpsinnigt kommenterar): ”Och vem är min nästa?”

Om den ursprungliga frågan kan kallas för en religiös fråga kan kanske den andra vara en etisk fråga. Men om det verkliga motivet är att försöka rättfärdiga sig själv skulle vi kunna dra slutsatsen att han inte söker efter upplysning så mycket som ett sätt att sätta dit läraren för en motsägelse. Men den här gången lockar hans fråga fram ett djupt, om än indirekt, svar från Jesus. Hans svar tar formen av en liknelse, en som många av oss då och då hört och lärt känna som liknelsen om den barmhärtiga samariern.⁷⁶¹

Lägg märke till att den laglärda ställer en motfråga: ”Rabbi, vem exakt är min nästa så att jag alltid ska veta att jag strikt följer lagen?” Hans fråga gäller definitioner, och igen är den fokuserad inte på vad han ska vara utan vad han ska göra. ”Vem kvalificerar sig som ‘nästa’ enligt torahn? Hur ska jag begränsa fältet så att det passar in i denna definition? Vem är innanför? Vem är utanför? Vem kan jag utesluta och fortfarande tillfredsställa lagens bokstav och mitt eget samvete?” Medan Jesus svar fokuserar vid nästan lägger den laglärda vikten vid definitionen av vem.

Jag misstänker att Jesus var fullt medveten om att den andra delen av budordet, den del som säger: ”Du skall älska din nästa som dig själv” egentligen inte är så svår att förstå. Men Jesus bemödar sig om att svara, inte därför att han tror att denna laglärda ställer en djup fråga, utan därför att han inser att det finns någonting mer under dess yta.

Jag tror att om Jesus hade fått frågan i dagens kultur, skulle han ha svarat med en berättelse som hade utformats så att den varit tillämplig i vår kultur. Om han hade talat till en kristen laglärd kunde den här berättelsen ha handlat om en barmhärtig muslim, eller kanske om en barmhärtig prostituerad. Om han hade talat med en sekulär laglärd skulle hans berättelse kanske ha handlat om en barmhärtig kristen, om en barmhärtig jordbrukare, eller om en barmhärtig hemlös.

George Aiken sa en gång: ”Om vi skulle vakna en morgon och finna att alla var av samma ras, trosbekännelse och färg skulle vi redan till lunch ha funnit andra skäl till förutfattade meningar.” För varje kategori av människor finns det andra som de rent allmänt ser ner på, och Jesus vill visa att sociala barriärer inte bara är oviktiga utan destruktiva. Vad är hans poäng med berättelsen om den barmhärtiga samariern? Att hjälpa denna självrättfärdiga judiska laglärda att inse att också de som hamnat utanför samhället – som samarierna – kan se en människa i nöd och hjälpa även den som hatar dem.

När vi människor ställer oss över sociala konventioner kan vi visa stor medkänsla om tillfälle ges. På våren 2009 hedrades en hemlös man i Winnipeg, Manitoba, Kanada, av stadens borgmästare för att han modigt hoppat i det kalla Red River för att rädda en tonåring som höll på att drunkna. När hårda tider hade drabbat Faron Hall hade han gått från att undervisa till att samla burkar och kallat parksoffan sitt hem. Men när han såg en annan människa i nöd visste han att han kunde hjälpa och gjorde så och räddade pojkens liv. Hall skulle troligtvis ha ignorerats eller till och med föraktats av vanliga förbipasserande – kanske till och med av pojken som han räddade – men han visste vad det betydde att värdesätta en annan människa, oavsett sociala konventioner.

Jesus är medveten om den mänskliga naturens benägenhet att själviskt hålla fast vid sociala sedvänjor och regler. Han känner till vår benägenhet att gömma oss bakom ett antal ursäkter och till och med religiös kunskap, hellre än att anstränga oss för att fullfölja vår skyldighet gentemot medmänniskor i nöd. Svaret på frågan: ”vem är min nästa?” är lätt att fatta, men vår naturliga självupptagenhet komplicerar saker och ting. Det är lättare att slösa bort tid och energi i debatter om det uppenbara, medan vi klassificerar varandra utifrån vår sociala status, våra etniska rötter, materiella tillgångar, personliga framgångar, kön eller andra olikheter, hellre än att helt enkelt älska vår nästa.

Den sortens kärlek till vår nästa som Jesus hade i tankarna når bortom förutfattade meningars, missuppfattningars och stereotypers gränsdragningar. Den går bortom skälen som vi använder för att sätta etiketter på andra som underlägsna och mindre viktiga. Genom sitt eget exempel visade Jesus att han, för att uppnå sin dröm om att återställa kosmisk enhet,⁷⁶² inte tvekade inför någon nödvändig ansträngning för att nå varje individ som han kom i kontakt med, även de som var marginaliserade i sitt samhälle. Han umgicks med prostituerade, syndare, spetälska och även med sina egna fiender. Han bröt mot traditionella konventioner och förutfattade meningar. Han hade ingenting med de etiketter att göra som trångsyntheten satte på människor.

Att älska Gud innebär att älska sin nästa. Och ordet nästa omfattar alla människor, oavsett deras olikheter eller ofullkomligheter. Det finns inga begränsningar! Ingen exklusivitet! Alla är lika värda i Guds ögon och därmed kallade att tillhöra hans världsomfattande familj.

Relationer i vår värld är idag precis lika brustna och splittrade som de var när Jesus levde här på denna planet. Från den minsta, den närmaste av alla relationer, familjen, till de största förhållandena mellan stater och länder har vi människor en förmåga att splittra samhället, genom förutfattade meningar och orättvisor gentemot varandra.

Är inte tanken om en äkta, allt inneslutande och allälskande Guds familj både tilldragande och chockerande, även för dagens värld? Ändå är den vad vi alla längtar efter. Vi längtar efter gemenskap, sammanhang och en känsla av tillhörighet till någonting större än vi själva. Vem skulle inte vilja vara en del av en sådan fascinerande och rik gemenskapsupplevelse som ger individen den maximala känslan av tillhörighet och mening? 

Överväg

Hur kallar Gud dig att älska mänskligheten runt omkring dig – dina medmänniskor – på ett sätt som kan vara nytt eller ovanligt för dig?