Att fira ett förbund

Berätta

En grupp metodistpastorer var på en årskonferens på ett privat lantställe. Flera av dem gick ut för att utforska området och kom till en gammal bro över en stilla damm.

Olyckligt nog såg de inte varningsskylten att bron kunde vara osäker. När de gick över bron kom vaktmästaren springande efter dem. ”Hör ni, ni där! Bort från bron!” ropade han.

”Inga problem”, svarade en av pastorerna, ”vi är på det här stället med tillstånd. Vi är från metodistkonferensen.”

”Det bryr jag mig inte om”, svarade vaktmästaren. ”Men om ni inte ger er av därifrån blir ni alla baptister!”⁷²⁶

Tänk

Personlig erfarenhet har aldrig varit viktigare än i dagens samhälle. Tidigare generationer har fokuserat på bestämda tidpunkter, specifika arbetsplatser och lokala arbetstillfällen. De präglades av stora institutioner och auktoritativa styressätt som de lydde med ständig plikttrogenhet och lojalitet. För dem räckte det att stämpla in och ut, på en bestämd plats, i ett avgränsat arbete på en fabrik eller ett företag. Sedan kunde de skryta över sin belöning, en guldklocka efter lång och trogen tjänst på företaget.

I den arbetsmiljön överfördes deras personliga erfarenhet och resultatet av deras ambitioner och drömmar till nästa generation. Och till nästa… Vi skulle kunna beskriva tidigare generationens erfarenhet som kvantitativ, med fokus på att hålla tider, bygga monumentala byggnader och bevara rollerna heliga. I det sammanhanget var tron abstrakt, en intellektuell plikt att tro på Gud.

Idag skulle den erfarenhet vi skaffar oss kunna beskrivas som kvalitativ, eftersom tider och arbetsplatser och roller är mer flytande. Med andra ord tenderar vi att lägga tonvikten på hur tiden upplevs mer än vilken specifik tid det är som upplevs. Vi fokuserar snarare på den personliga användningen av utrymmet än av ett specifikt utrymme, och på rollens funktion mer än på vem det är som har rollen. Denna flyktighet, flexibilitet och ombytlighet utgör utmaningar för kristna i dagens postmoderna värld.

För det första vill postmodernisterna se bevis för tron nu. Det räcker inte att bara gå igenom en serie bibelstudier om tron. Det räcker inte att citera logiken i den rationella, låt vara bibliska, tron. Postmodernisterna vill, och vissa kanske hävdar att de också har rätt att se vad vår personliga tro består av och vart den har lett oss idag, eller hur vår levande relation till Gud får oss att handskas med verkligheten. Utan tvekan är denna kraft den mest synliga i det kristna vittnets, individens, förvandlade liv.

Postmodernisterna önskar också se en Gud som inte är begränsad till tid, rum eller arbetsbeskrivningar. Man kan inte få ensamrätt till denna Gud som om bara en organisation skulle ha rättigheterna till all tillgång eller ha alla svaren. Gud måste presenteras som en som är större än mänskliga institutioner. Han är den andliga, överlägsna Guden. Ändå är han personlig. Han kan nås och upplevas av var och en när som helst och var som helst.

Kanske det mest utmanande är att postmodernisterna vill se en Gud som representerar och samtidigt inkluderar alla sorters människor, män, kvinnor, svarta, vita, heterosexuella, homosexuella, religiösa, icke-religiösa, rika, fattiga, fysiskt friska, handikappade, välutbildade, outbildade. Han är syndarens Gud, vår medmänniskas Gud. Denna varje människas Gud gör hans efterföljare till ett folk och ger dem andliga gåvor, inte bara till en elitgrupp utan till alla.

Det är i detta sociala sammanhang – ett sammanhang av en gränslös (i både tid och rum), andlig (i motsats till religiös), alla människors (i stället för en specifik grupp) Gud – som detta kapitel om undervisning om dop behöver presenteras för dagens postmodernister. Det kan vid första anblicken kännas orimligt, särskilt om man ser på överlåtelsen i första hand som läromässig, genom glasögon av lojalitet, auktoritet och offentligt vittnesbörd – värderingar som upprätthölls i en till synes förgången tid.

Så innan vi ser på två mycket viktiga och specifika lärofrågor om dop och nattvard i detta och nästa kapitel kan det vara till hjälp att vi också nämner något lite om lojalitet, auktoritet och offentligt vittnesbörd.

I fråga om lojalitet är dopet en biblisk lära om överlåtelse till Gud som består för evigt. Postmodernisterna tenderar att tala om lojalitet endast i termer av funktionalitet. Om det fungerar kan det bli bestående. Det kan ha en fördelaktighetens fasad när postmodernisterna ser på Gud. ”Om mitt förhållande till Gud är bekvämt och praktiskt då blir det varaktigt, om inte så drar jag vidare.”

När det gäller auktoritet är dopet församlingens auktoritativa rit för godkännande och erkännande. Å andra sidan sticker postmodern överlåtelse ut på grund av sin avsaknad av riter och auktoritativ bekräftelse. När människor till exempel bestämmer sig för att leva tillsammans flyttar de helt enkelt bara ihop. Vidare är dopceremonin ett offentligt vittnesbörd. Postmodern överlåtelse är däremot en helt personlig och privat sak. Det finns alltså en stor skillnad mellan den typiska postmoderna världsåskådningen och den bibliska undervisningen om dopet.

Under det gångna århundradet när värderingar som lojalitet, tradition och riter prisades förklarades och praktiserades dopet och nattvarden i kyrkan som en enhet och med bibliska hänvisningar, så som man faktiskt hade gjort i århundraden. Men nu är det annorlunda. Lojalitet, tradition och ritualer betraktas som passé. Alltså behöver vi ett nytt sätt att förklara dessa tidlösa, bibliska läror. Konceptet symbol är ett sätt som kan svara mot den postmoderna utmaningen i fråga om dopet och nattvarden.

En symbol är någonting som står för något annat. Symbolens styrka är att den inte bara förkroppsligar en viss betydelse utan den är också dynamisk i sin representation. Den kan svara mot olika kulturer på olika sätt och visa olika vägar att se en och samma sak, en och samma sanning. Det är därför symbolerna består, eftersom de är tillämpbara på olika förklaringar, fastän de förblir desamma, igår, idag och imorgon.

Av denna anledning kan symbolerna tilltala lika mycket de postmoderna som tidigare generationer, eftersom de talar till de postmoderna i deras eget sammanhang. Därmed blir symbolerna inte bara mottagna utan också åter uppskattade och anpassade i ljuset av vårt eget sammanhang, våra egna omständigheter.

Dopet

”Dopet är en symbol på att vi är förenade med Kristus, att vi har fått förlåtelse för våra synder och att vi tar emot den helige Ande.”⁷²⁷ Det sker i den heliga treenighetens namn och under dess auktoritet: Fadern, Sonen och den heliga Anden.⁷²⁸ Själva ordet dop betyder nedsänkning i vatten, och denna handling är en mycket kraftfull symbol.⁷²⁹ Låt oss se på fyra personliga erfarenheter som visar att dopets symbolik kommer från Bibeln.

En NY början

Dopet markerar en ny överlåtelse till Gud. Det ger uttryck för den postmoderna människans medvetna ställningstagande att överlåta sig åt Gud, och är ett naturligt steg som gensvar på Guds verk i hjärtat. Den nyblivna troende säger till Gud: ”Vi har nu haft en tids personlig, nära relation. Det är nu dags för mig att tala om för alla hur mycket jag bryr mig om dig. Jag skäms inte för dig. Jag är villig att gå ut offentligt!”

Betoningen på dopet här är inte på att avsluta en livslång relation utan på att inleda en relation som man har tagit ställning för. Den liknar ett bröllop, som markerar början på en meningsfull resa in i äktenskapet. Dopet som en ny början lägger inte överdrivet fokus på och vikt vid hur den framtida relationen med Gud kommer att lyckas, utan markerar istället en ny start med Gud.

Nikodemos var en betydelsefull judisk ledare som kom till Jesus en natt för att ställa frågor om andligt liv och förnyelse.⁷³⁰ När Jesus sa: ”den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike”⁷³¹ sa han egentligen: ”Vi har nu haft en relation ett tag, Nikodemos, och det är dags att vara ärlig, dags att ta ställning. Det är nästa logiska steg.”

När Jesus själv döptes var det en personlig och nära handling. Han döptes av sin kusin Johannes döparen, inför andra troende. Han hörde Guds röst från himlen och såg en symbol på Gud.⁷³² Symbolen av hans dop var praktisk, med existentiell tillämplighet där och då. Gud markerade sin närvaro med Jesus.

På samma sätt är Gud närvarande vid varje dop sedan dess, genom symbolen på ett praktiskt, personligt men ändå andligt sätt. Detta förstärks genom den första personen i treenigheten som uttrycks i dopet: ”I Faderns… namn”. Därmed är den nya lojaliteten markerad.

Andlig förNYelse

Dopet är också en symbol på andlig förnyelse, andligt helande. Dagens människor är ofta mycket öppna för upplevelser i den andliga sfären. Vi vill fylla detta gap i våra liv. Romarbrevet 6:1-4 talar om dopet som den nyblivna troendes död, begravning och uppståndelse. Vi kan inte förringa vikten av detta. Paulus talar inte om det som någon händelse som sker ”en gång för alla”, som om vi skulle bli syndfria och fläckfria i ett ögonblick. Det är sant att dopet är en händelse som symboliserar andlig död, begravning och uppståndelse. Men den utgör också början på en process, en pågående livsförvandling, början på en andlig resa på en ny och högre nivå.

Här fokuserar vi på vår personliga erfarenhet, precis som med andra betydelser av symbolen. Den nyblivna troende upplever Gud på ett gåtfullt sätt genom symbolen. Vi upplever den djupa meningen av att dö, bli begravd och uppstånden till ett förnyat liv. Gud gör avtryck på vår ande genom ett själsrenande vattenflöde. Så reser vi oss från vattnet med nya förväntningar.

Det är en gåtfull erfarenhet där våra hjärtan öppnas för Guds övernaturliga närvaro, och detta möjliggör och ger en försmak av nya möjligheter. Det hyllar vår övergång från syndens slaveri till en frihet i godhet.

Dopet är en djup, livsförvandlande händelse. Det markerar det nya hjärtats födelse som är mottagligt för nya synsätt, nya värden, smaker och önskningar, och nya möjligheter. Medan den heliga Anden redan har påbörjat denna process i individen, ger dopet uttryck för det med stämningsmättad kraft.

Ny tillhörighet

Dopet symboliserar en ny tillhörighet i en ny familj. Det handlar om en ny gemenskap som Bibeln kallar för Kristus kropp, församlingen.⁷³³ När församlingen bevittnar dopet tillför det närhet och delad glädje åt doperfarenheten. Det är uppmuntrande att veta att hela din kristna familj tar del i din andliga vandring. Det betyder: ”Du är inte ensam. Vi firar dig. Vi bekräftar dig.”

Lägg märke till att denna familj är organisk, som en kropp. Den är inte som ett världsligt företag. Då skulle den belastas av tradition, hierarki, ensidighet och självbevarelse. Snarare är den ett andligt kraftcentrum som är dynamiskt, flexibelt, sätter andra i centrum och växer. Den är en levande organism.

I detta hänseende är Adventistsamfundet mycket intressant. Det är inte bara en institution. Nej, som bäst är det en levande organism och ytterst en rörelse, en adventrörelse.

Adventisterna, fastän mänskliga och ofullkomliga, är alltid riktade framåt och ser fram emot Jesus andra ankomst. Det innebär att vi alltid är på väg någonstans, vi rör oss, förändras, anpassar oss, tar emot, innesluter, förökar oss. När du döps är detta den kropp du förenas med genom dopet. Och när du överlåter ditt liv åt Jesus är det enheten och harmonin i denna dynamiska kropp du berikar.⁷³⁴ Det är därför vi döps i Sonens namn som är kroppens huvud.⁷³⁵

NYA gåvor

Dopet är också en symbol på smörjelse. När vi döps i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn⁷³⁶ frigörs en ny, auktoritativ kraft som hjälper oss tjäna andra människor.⁷³⁷ Därför döps vi också i den heliga Andens namn. 

Detta är en del av att vara smord. Den heliga Anden utdelar smörjelse (gudomlig eller helgande nåd). Det säger att vi inte bara är önskade utan också behövda och betrodda av Gud. Vi är inte lämnade åt oss själva.⁷³⁸ Utmaningen är att möjliggöra för de nyblivna troende att se detta som en del av dopets arv, särskilt i en tid då de är hängivna och entusiastiska på grund av Guds förvandlande kraft.

Det är en stärkande erfarenhet att se hur Gud kan ge oss övernaturliga, andliga gåvor i syfte att tjäna.⁷³⁹ Vid dopet erkänner församlingskroppen de nya gåvorna som kan ge den stöd och som den kan få nytta av. Sedan kan den som nyss utrustats med gåvor blomma upp i tjänsten, när han eller hon samverkar med andra och genom kärleksfulla relationer bidra till församlingens tillväxt fysiskt, andligt och emotionellt.

I och med dopet blir din tjänstesfär inte bara inom Guds familj utan också i samhället, där du ska vara ett vittne. Denna kontinuitet från gatan till gudstjänstrummet hjälper dig att förbli relevant, inte bara i din nya församlingsfamilj utan också bland vännerna och i samhället.

Sammanfattningsvis markerar dopet en ny början med en personlig, oförfärad och gränslös Gud. Det är en andlig förnyelse av livet, även med alla dess komplikationer och motsägelser. Det är en ny känsla av att höra till en mångskiftande och varierande gemenskap och en ny, förnyande andlig kraft som visar sig genom andliga gåvor och kommunikation.

Likt ett vattenfall kan dopets symbol sätta igång en ny och äventyrlig resa med Gud. Eftersom symboler är så anpassningsbara finns det många kreativa och meningsfulla sätt att se på dopet i sina varierande betydelser medan det fortfarande talar till dem av oss som längtar efter kvalitativa, allomfattande erfarenheter med Gud. 

Överväg

Vad tänker du om att förena dig med en troendegemenskap genom dopet? Hur skulle det påverka dig att veta att alla befäster och stödjer dig?