9. Bara tro

Bara tro

berätta : : om

En talare delade med sig av en erfarenhet från en resa i Europa han gjort tillsammans med sin hustru och deras treåriga dotter. Vid ett tillfälle körde de i tre dygn, för att komma till Tyskland. Den lilla flickan hade aldrig tidigare rest på natten. Hon var rädd för den första natten i bilen.

”Vart ska vi, pappa?”

”Hem till din farbror i Tyskland.”

”Har du varit hos honom tidigare?"

”Nej.”

”Hur hittar du då dit?”

”Kanske kan vi läsa kartan.”

En kort paus. ”Vet du hur man läser kartan?”

”Ja, vi ska komma dit tryggt.”

En ytterligare paus. ”Var ska vi äta om vi blir hungriga?” ”Vi kan stanna vid en restaurang.” ”Vet du om det finns restauranger vid vägen?” ”Ja, det finns det.” ”Vet du var?” ”Nej, men vi ska nog hitta någon.” Detta samtal upprepades några gånger under första natten och även under den andra. Tredje natten var den lilla flickan tyst. När han tittade i spegeln såg han att hon var vaken och bara lugnt såg omkring sig. Han undrade varför hon inte ställde några frågor mer.

”Hjärtat, vet du vart vi är på väg?”

”Till Tyskland, hem till min farbror.”

”Vet du hur vi hittar dit?”

”Nej.”

”Varför frågar du ingenting längre?”

”Eftersom det är du som kör, pappa.” 

 

tänk : : om

På frågan ”Är du frälst?” svarar vissa kristna omedelbart och spontant: ”Ja, jag är frälst.” Många talar om sig själva utan någon som helst tvekan som ”pånyttfödda kristna”. 

Men många andra gillar inte denna direkta fråga. Den känns för övermodig för dem. Hur kan de vara säkra på att de kommer att bli frälsta? Hur kan de veta att de är goda nog?

För min egen del tog det sin tid innan jag kom till den punkten att jag vågade säga: ”Jag är frälst.” Jag är långt ifrån fullkomlig, men min Bibel talar om för mig att jag är accepterad av Gud så länge jag tror.

Att vara kristen och säker på sin frälsning handlar inte i första hand om vissa uppfattningar och åsikter i vissa frågor. Bibeln säger att vad vi tror är en fråga om liv och död, det vill säga en fråga om evigt liv och evig död. Att träda in på trons väg innebär ”övergång” från död till liv. 170 Frälsning är en allvarlig fråga. Aposteln Paulus förmanade medlemmarna i församlingen i Filippi (liksom överallt) att ”arbeta med fruktan och bävan på [sin] frälsning.” 171 Tycker du inte att det är ett talande bildspråk? Tanken om ”frälsning” eller dess motsvarighet är en allvarlig fråga också i icke-kristna religioner. Vanligtvis förutsätter det en hel del hårt arbete och offer – kanske också en livslång process av intensiv bön och meditation.

•    En ortodox buddhist följer en åttafaldig väg – en livsväg som av åtta steg där han genom självdisciplin avlägsnar alla  jordiska begär. Stor självkontroll och många liv är en förutsättning för att nå ”fullkomlighet”.

•    En strikt jude följer en lång lista över föreskrivna seder och bruk på livets alla områden för att bli ”accepterad av Gud”.

•    Islam pekar ut fem pelare. Alla som tror på Allah och följer profeten och som hoppas få komma till paradiset måste omsorgsfullt följa sin tros ”pelare”, som de fem dagliga bönerna, givandet av allmosor och åtminstone en pilgrimsresa till Meckas heliga platser.

Icke-kristna världsreligioner tycks alla erbjuda ett system för frälsning genom mänskliga gärningar. Den kristna trons centrala undervisning sammanfattas av aposteln Paulus som ”en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror… Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.” 172

 

Tro eller (också) gärningar?

Om detta är sant, varför försöker så många kristna frenetiskt förtjäna sin egen frälsning? Har du hört om Symeon styliten? Före sin död år 459 tillbringade han trettiosex år på toppen av en 20 meter hög pelare och predikade för de förbipasserande. Visst var han ett extremt exempel. Men det krävs inga långa studier i kristendomens historia innan man finner många människor som hela sitt liv har späkt sig på olika sätt, 173 ofta i total isolering.

Det har alltid funnits kristna som trott att en sträng andlig självdisciplin kan ge dem pluspoäng inför Gud. Den romerska katolicismen har traditionellt betonat värdet av goda gärningar som ett nödvändigt villkor för frälsningen, och många protestanter som säger att de tror på frälsningen genom nåd, har också ofta fokuserat på att strikt följa ceremonier och ritualer. Deras sätt att utöva sin tro antyder att deras eviga öde beror på sträng lydnad för Guds bud och omsorgsfull trohet mot kyrkans regler. Så det här kan bli förvirrande.

Frälsning endast genom tron var den centrala läran för de protestantiska reformatorerna. Så som Martin Luther formulerade läran är den så avgörande att all annan undervisning står och faller med den. Lämnar följande ord av Paulus något utrymme för tvivel? ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. ” 174 Paulus sa också: ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus.” 175

Om nu dessa utsagor är så klara, varför är de kristna så oeniga om tro i relation till gärningar? Varför är så många kristna i sitt tal eniga om att de blir frälsta endast genom att tro, men handlar annorlunda? En orsak är att det finns andra texter i Bibeln som tycks säga det motsatta om frälsningen.

Direkt efter att ha försäkrat dem om att de som kommer till himlen kommer dit genom sin tro, och inte på grund av några goda gärningar som kan förtjäna inträdet dit, konstaterar aposteln Paulus i sitt brev till Efesierna: ”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.” 176

Aposteln Jakob säger: ”Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom?” 177 Några rader senare menar Jakob att om någon menar sig ha en frälsande tro, då ska ”jag [Jakob] med mina gärningar visa dig min tro.” 178
 

Vilken sorts tro?

Hur förstår vi denna motsägelse? Är det frågan om helt motsatta åsikter? Nej, faktiskt inte. Motsägelsen är bara skenbar. Jakob hävdar inte att han faktiskt blir frälst genom vad han gör, i sin egen kraft, genom sina egna goda gärningar. Han betonar bara att äkta tro inte är någon dold hemlighet utan visar sig tydligt i våra liv.

Verklig tro ger vad vi gör en inriktning och leder oss till att göra medvetna val. Gärningar är inte villkoret för vår frälsning utan de är resultatet av att vara frälst. Detta blir tydligare när vi ser tillbaka på Efesierbrevet 2. När vi läser vidare säger Paulus att vi inte kan tillgodoräkna oss någonting av de ”goda gärningar” som vi är ”skapade… till att göra”. Ytterst är dessa gärningar inget vi kan göra genom vår egen vilja eller uthållighet. Det finns en annan text som understryker detta ännu bättre: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.” 179

Alltså beror allting på vad Gud gör för oss, inte på vad vi försöker göra för honom i gengäld. Naturligtvis förväntar sig Gud att vi visar vår tacksamhet genom vår lojalitet, och genom att vi håller oss till de riktlinjer som han gett oss för ett lyckligt och tillfredsställande liv. Men om vi skulle behöva vara beroende av vad vi själva kan göra skulle vi aldrig kunna klara av ens ett minimum av det som krävs. Våra goda gärningar skulle aldrig ta bort vår grundläggande syndfullhet och vårt ständiga misslyckande med att komma ens i närheten av ett tillstånd av fullkomlighet.

När allt är sagt och gjort sammanfattas grunden för vår religion i denna välkända bibeltext: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” 180

Men det finns ännu något som måste tilläggas. Vi måste försäkra oss om att vi vet vad verbet och substantivet ”tro” betyder. Vissa definierar ”tron” i första hand med intellektuella termer – att äga en tro, menar de, innebär att tro på Guds existens. Naturligtvis måste vi komma dithän att vi tror på Skapargudens existens. ”Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns.” 181 Men det räcker inte. Även djävulen tror att Gud finns, men det räddar honom inte. 182 Tron är mer än bara ett intellektuellt samtycke. Den sortens tro som leder till räddning är en tillitsfull tro: ”den som litar på Herren får skydd”. 183

Tron är inte grundad på vetenskapliga belägg som vi kan bekräfta med våra egna sinnen. Den tro som Gud vill att vi har är annorlunda. Den är en ”visshet” – djupt inne i oss – om det vi ”hoppas på” och ”om det vi inte kan se”. 184 Den är en relation, en överlåtelse, ett engagemang, en inre tillgivenhet till den Gud som är så mån om att rädda oss.

Denna tillitsfulla trosrelation är en aktiv tro. Den kommer som en fri gåva från honom som skapade oss och som vill se oss tillfredsställda och lyckliga i detta livet och nära honom i all evighet.

Den yttersta skillnaden beror på om vi lever ut vår tro på ett sådant sätt att människor känner igen något av Jesus karaktär i oss.

Ja, vi blir frälsta av tro, men det är en tro som kommer till uttryck genom kärleken. 185 Och kärleken är stark nog att förvandla även vårt sätt att handla.

överväg : : om

Hur ser du att tro och handlingar hänger ihop på din livsresa? 

 

Fotnoter:

170. Johannesevangeliet 5:24.

171. Filipperbrevet 2:12.

172. Romarbrevet 3:22–24 (kursiverad här).

173.  Späkning handlar om att tvinga eller straffa kroppen till underkastelse genom lidande, att göra kroppen spak, döda eller dämpa kroppens begär. motsvarande begrepp på latin är mortificare, vilket betyder avliva, besegra, förnedra.

174. Efesierbrevet 2:8–9.

175.  romarbrevet 5:1.

176. Efesierbrevet 2:10.

177. Jakobsbrevet 2:14.

178. Som ovan, 2:18.

179. Filipperbrevet 2:13.

180. Johannes 3:16.

181. Hebreerbrevet 11:6.

182. Jakob 2:19.

183. Ordspråksboken 29:25.

184. Hebreerbrevet 11:1.

185. Galaterbrevet 5:6.